Så kom dagen då det inte gick att stoppa tiden
Nu har vi samlats här för att ta farväl av Margareta. Mor och mamma, farmor och mormor, syster och svägerska, släkting och vän.
Margareta var min vän. Vår vänskap började en dag i februari för 7 år och nu kanske den är slut för Margareta är inte här längre, men alla minnen av henne lever kvar, här inne i mitt hjärta.
Margareta rullade in i mitt liv i rullstolen som hon förde livligt och galant och allt var lite trevande i början. Jag visste inte så mycket, men jag visste att Margareta ramlat illa och brutit lårbenshalsen och att hon opererats med att det inte blivit så bra och att hon var lite lat när det gällde att rehabilitera sig! Eftersom jag inte kände Margareta innan allt som hade hänt, så skrevs ett nytt blad.
Vi hade skoj, vi åkte på utflykter, vi var på museum och i Vaxholm, Millesgården, åt Pizza i Berga och lunch varje sommar på Solbrännan i Österskär. Vi var överallt där en rullstol var välkommen. Och vi var tillsammans. Jag följde Margareta under hennes sista tid på jorden, och den tiden fyllde vi med mycket, denna härliga och omtumlande berg och dalbana kallad livet.
Det som kändes allra viktigast för mig var att få Margareta att skratta, för det älskade hon. Liksom jag. Under alla år som gick var Margareta så positiv, gullig, varm och vänlig. Så nöjd och till freds med livet och allt som hade varit. Stolt över sina barn, glad över alla barnbarnen och glad över livet med maken Burre. Aldrig ledsen. Aldrig tyst. För prata med andra det kunde Margareta, för med positiviteten kommer alltid nyfikenheten.
Jag saknar henne enormt och sörjer henne, men gläds mitt i sorgen av vetskapen om att hon fick ett långt och mycket, mycket innehållsrikt liv. Hade det någon gång varit TRÅKIGT, så var allt bortglömt.
Jag tänker på alla våra promenader, i solen mot vår favoritbänk, våra samtal och när vi hade det som allra bäst, då jag kunde sitta vid hennes sängkant och prata, och dricka kaffe. Just dessa samtalen är härliga för de går ofta förlorade när man bli änka och ensam, och flyttar in på ett boende. Närhet, värme och kärlek är så viktigt att få och att ge. Och vi var nära, för jag är döv på ett öra och Margareta på det andra!
De senaste två åren i pandemins skugga blev en prövning och jag började skönja en början på slutet.
Vi pratade döden många gånger, vilket man måste göra, ”Vad tror du händer i ögonblicket?”, frågade vi varandra. Nu vet Margareta, min underbara och bedårande vän svaret på vår största gåta, när hon steg ner i skymningsgräset och gick mot något som vi inte vet vad det är.
Den 26 februari 2022, en liten stund efter midnatt.
För Margareta. Vännen och sällskapet, Bettina
Farväl kära Margareta. Tack för alla våra stunder tillsammans.
Här delar jag några av de hundra bilder och många, många filmer
jag skapat mellan åren 2015-2022. Varje måndag och torsdag.
Som jag skickat till din familj. Vi skapade nya minnen du och jag.
Jag var officiant på Margaretas begravning
och detta var mina minnesord.
Allt publiceras med godkännande av Margaretas familj.