Mormor Astrid

 

Så kom det till –  Promenadsällskapet Walkie Talkie

När jag var liten flicka så bodde jag i Malmö. Jag växte upp hos min mormor och morfar på Slottsgatan 18. Mitt emot låg Kungsparken som var väldig, vacker och magisk. Jag bodde där i tio år och dessa år formade mig, för jag växte upp med en annan generation.

prickigt

Morfar Erik och mormor Astrid var födda under tidigt 1900-tal och båda var i 50-årsåldern när det blev bestämt att min bror och jag skulle bo hos dem. Min mamma Agnete Sylvan gick på inredningsarkitektskola under några år över sundet i Köpenhamn, inackorderad hos min danska gudmor Grete som rökte cigariller som en borstbindare. Och Astrid, som trots många försök bara fått ett barn, gladde sig åt att få höra ljudet av små barnfötter igen. Hon skulle få att göra…                               

Mormor Astrid levde för familjen, make och barn. Hon var hemmafru sedan slutet av 1930-talet.  Osjälvisk, alltid engagerad i allt och alla och väldig kärleksfull. En konstnärlig själ med en underbar känsla för att skapa ett varmt, generöst och ett gemytligt hem. Okonstlad och underbar.

Hemma på Slottsgatan, fanns det inga måsten för oss barn, fanns det något var det – “Gör alltid det bästa du kan varje gång”. Ett bra motto att leva efter. En tryggare uppväxt fick man leta efter.

När morfar gick bort i hjärtattack var vi tillsammans kvar i Malmö, mormor och jag. Det var strax efter nyår, året var 1985 och alla hade åkt tillbaka till sitt efter julfirandet. Jag bestämde mig då, för att hon aldrig skulle behöva vara ensam under sommarmånaderna, och att jag skulle ordna så att jag alltid kunde vara på plats. Jag var 25 år. För mig var det självklart att, efter det att hon blivit änka, att hon skulle få komma ut och vara på sitt älskade Brevik. Min mormor hade sedan flera år svårt att gå och hade det svårt med balansen.  

Mormor och morfar bodde först på Spaldingsgatan och Lundgrensgatan, i Göteborg innan de 1960 flyttade ner till Malmö. Vårt landställe där hela familjens samlades varje sommar låg alldeles vid havet, ute på Näset, Brevik. Med en adress som inte finns längre, Breviksvägen 265. Vi var tillsammans varje sommar i tio års tid på Brevik. Allt eftersom blev mormor alltmer glömsk och dement, men jag tog det med ro och var bara närvarande.  Vi hade det så trevligt tillsammans.

Brevik Erik o Astrid

 

 

Nu var det min tur att ge vård och omsorg. Vilken tur att jag både utbildat mig till och arbetat som vårdbiträde på Vasa sjukhus, i Göteborg en sommar, och på Syster Majs Sjukhem i Saltsjöbaden under ett år, innan jag sökte till Anders Beckmans Skola. Till slut insåg hela familjen att vi måste flytta upp mormor till Stockholm. Jag kan ofta drabbas av sorgen att vi kanske flyttade upp henne för sent. Men det är som alltid en svår avvägning när man har en förälder i en annan stad. Stanna kvar i familjär miljö med vänner och bekanta, eller flytta till dem som står en allra närmst, familjen? Vilket blir viktigast?

 

Jag minns det lilla handskrivna kort som jag fick på min födelsedag en gång för längesedan. Detta blev inspirationen till Promenadsällskapet Walkie Talkie.

 

Älskade lilla Tina!

Här kommer gamla Mormor och önskar sin lilla kära Tina det allra allra bästa på det nya året och många till. Hoppas vi ses snart på det kära Brevik. – Vädret är strålande men jag har tyvärr inte varit ute mer, än en gång sedan jag for från Stockholm. Skall andas in många gånger när jag kommer till Brevik. Har en rar pojke till hjälp men det är inte bara fördelar. Den sista läkaren som var här var helt underbar. 

Kram kram och häls familjen.

Din gamla Mormor    

Vi valde att flytta upp mormor och det var det bästa vi kunde ha gjort. Mormor var oerhört ensam, och efter det att Morfar Erik gått bort, så kom hon inte ut på några promenader. Alla mina år tillsammans med min morfar Erik och min mormor Astrid är också den stora anledningen till att jag startat Promenadsällskapet Walkie Talkie. Jag har dem att tacka för så oerhört mycket. Fantastiska, underbara människor!