En dag med Promenadsällskapet Walkie Talkie
Promenadsällskapet Walkie Talkie vill vara till för de pensionärer, alla våra seniorer, gamla och ensamma på Stockholms äldreboende som inte kommer ut. Änkor och änklingar som förlorat sina äkta hälfter efter att kanske i år, vårdat dem för demens, stroke och Alzheimers. Till för ogifta solitärer ”ungmör” som ”ungkarlar” och din gamla farmor, pappa och din moster. Till de som aldrig fick några barn. Nu är sista anhalten nådd och hur kommer deras liv att te sig, innan det en dag är slut?
Sista anhalten, ska fyllas med liv! Ska fyllas med värme och skratt. Tid tillsammans, Jag har nu fått förmånen att bidra med just det och skapat en förändring. Jag ser den varje gång jag kommer på veckans besök på just ditt boenden för våra äldre. Jag kommer utifrån och behandlar alla äldre precis som jag själv vill bli behandlad, med respekt men också med väldigt mycket humor. Det är så viktigt att få skratta. Att arbeta med äldre är som att promenera i en själslig trädgård.
”Visa uppskattning, ge av din tid och ge av dig själv”
Jag tycker att det är en sann fröjd att umgås med den äldre generationen, att samtala i långsam takt, att prata gamla minnen, att få vara ett spirituellt lunchsällskap. Att få gå på promenad i armkrok och att dricka kaffe i bersån. Högläsning av morgontidningen för de som vill står på agendan varje onsdag kl.11. Jag drar in alla i världens nyheter och ser till att vi börjar diskutera. Hittar vi inga positiva nyheter blir det ”Kvällsstunden”, som är en trivsam högläsningsfavorit.
Jag sitter och samtalar med Agnes som snart ska fylla 100 år, vi går sedan ett varv runt trädgården där hon bor, mer orkar hon inte. Vi har samma tid varje vecka tillsammans, och hennes kappa, hatt och halsduk ligger på sängen i väntan på mig Agnes både hör och ser dåligt och tänderna har krånglat rejält det sista halvåret. Hennes promenadsällskap, grannen bredvid har gått bort, och efter det har det inte blivit några promenader. Tills jag kom. Efter det går jag in till Solveig som har svårt att gå och som mest är sängliggande. Vi tittar i hennes många fotoalbum, på alla bilder Solveig och hennes make Tord tog och framkallade själva. Fantastiska bilder av resor genom Sverige. Hon har inga barn, längtar efter sin make som gick bort 1979, och har varit damskräddare på Östermalm och arbetat på MEA.
Jag minns MEA. Vi har haft gemensamma resmål genom åren har det visat sig, då vi båda besökt Dubrovnik, och små byar som Cavtat och ön Supetar där det går utmärkt att bada. Med Lennart dricker jag kaffe som han hämtar till oss båda i bersån. Vi har alltid så mycket att prata om. Med konstnärinnan Inga sitter jag och minns roliga tider, då både hon och Stockholm var lite yngre, ¨Man måste få njuta av livet så länge det går”, säger Inga, och jag håller med! Vi pratar och skrattar och ju mer vi pratar och skrattar, desto svårare blir det att sluta!
Vi har inte tid att ha bråttom– vi har bara tid för dig.