Dagen kom till slut, då även jag var tvungen att släppa taget om min mormor Astrid. Livet och tiden väntar inte på en kvinna som snart skulle fylla 34. Man, barn och karriär hade fått vänta, då jag under 10 års tid vikarierat mig igenom arbetslivet. Jag var med min mormor tre månader varje sommar, så jag gav mitt hopp till det äldreboende vi flyttat henne till i Stockholm. Mormor Astrid gick längre och längre in i sin demens, men förändrades också av sin omgivning och tung medicinering. Hon satt ofta ensam i sin fåtölj, när jag kom och hälsade på henne. Neddrogad av medicin, i blöjor, i den vackra gröna sammetsfåtöljen som nu var nedkletad och smutsig av intorkad mat. I kläder som inte var hennes. Mina fina lilla mormor.
Då förstod jag inte vad som pågick, men jag gör det nu och jag ser detta fortfarande inom äldreomsorgen.
Jag hade kämpat länge för att hon inte skulle vara ensam, och hade nu släppt in henne till en värld jag inte trodde fanns. Inget var likt Syster Majs sjukhem där jag börjar mina dagar inom äldreomsorgen. En dag slutade hon upp att äta och låg i sin säng i en hel vecka. Okontaktbar. Tidigt på morgonen till den 30 november gick hon bort. Ensam. Ensam. Det gör ont att tänka på det, fortfarande efter alla dessa år. Denna fantastiska människa.
Jag vill genom mitt arbete och engagemang skapa förändring. För jag har varit där. En anhörig. Än i dag känner jag mig som en anhörig, då jag vet vad som behövs och vad som saknas så fruktansvärt både inom hemtjänsten och på många många äldreboenden runt om i Sverige. Om 30 år är jag 93 år.
Hur ser äldreomsorgen ut då?
Vi har inte tid att ha bråttom- vi har bara tid för dig.