13 april 2020
Det står en gammal man inne på banken.
Han säger att han inte fått sitt bankstatus skickat. Han undrar om han fått sin pension. Han står med sina papper från försäkringskassan och han säger om och om igen samma sak, som att bara få dra ut på tiden och vara i sällskap med en annan människa. I detta fall, bankpersonalen bakom plexiglaset. Klockan är mitt på dagen och han bör egentligen vara hemma. Men för en gammal människa är denna isolering, hur viktig den en må vara, fullständigt katastrofal. Han är 83 år och talar på klingande finlandssvenska. Jag märker hur svårt han har för att gå. Han är rörande.
Det är möjligt att han kommer till banken varje dag.
Han trotsar döden för en stund, bara för att slippa vara ensam. Livet har ryckts undan ännu mer. Tänk er att gå hem till den lilla lägenheten, där det råder total tystnad och klockan tickar stilla i köket.
Det gör jag.
Vi har inte tid att ha bråttom- vi har bara tid för dig.
